måndag 22 juli 2013

Favorit i repris: Om förlossningen

Mirijam undrade över våra förlossningsberättelser. Det här är min förlossningsberättelse som jag skrev tre veckor efter Eddie föddes 2011. Det var min andra förlossning. För formens skull ska jag plocka fram förlossningsberättelsen jag skrev efter förlossningen med Robin, som var min första förlossning. Det var ju på stenåldern, så då bloggade man inte direkt om dem. Man skrev dem på föregångaren till Familjeliv (som, by the way, var en sajt minst lika hemsk), men jag tror aldrig jag gjorde det. Den kommer sen, när jag rotat fram den ur valfri flyttlåda som vi ännu inte packat upp... det är ju bara ett år sedan vi flyttade, så det är helt rimligt att fortfarande ha en massa flyttkartonger (fast, det ÄR det, eftersom vi fortfarande renoverar!).

 
De där berömda förlossningsmackorna!

En förlossningsberättelse kanske? Sådana har kvinnan skrivit sedan urminnes tider för att minnas hur hon krystade fram sin avkomma i grottorna under stenåldern (aka urminnes tider). Nej, jag skoja bara. Eller alltså, vad vet jag, det kanske man gjorde – liksom ristade dem på bergen någonstans i närheten av hällristningarna av män med jättesnoppar.

När jag fick sonen den store skrev jag en förlossningsberättelse som sitter inklistrad i ett album med bilder från hans första år. Men nu, nära 11 år senare, känns det mer naturligt att blogga om det. Och när ändå alla andra gör det, så kan väl lika bra jag också göra det, och det är lika bra att skriva ned det medan minnet är fräscht – för tusan vad snabbt man glömmer bort detaljerna kring förlossningar.

Tisdagen den 29 november 2011 låg jag och tittade på en gammal repris av CSI (ett av avsnitten med Paul Millander – mkt läskigt) när jag liksom kände hur, tja, det verkade som att det blev lite kletigt (skyll inte på mig, klet och kladd ingår i ett förlossningsförlopp – ni har blivit varnade). Gick på toa och konstaterade att det nog var den där beryktade slemproppen som hade gått. Slemproppen, undrade sambon och tittade förfasat på mig. I know, tyckte jag, hade man inte kunnat döpa det till något mindre beskrivande? Googlade lite och konstaterade att slemproppen kan stötas ut allt mellan 2 veckor till timmarna innan en förlossning, om man ens märker av den vill säga. Så jag la mig på soffan igen, fortsatte att kolla på CSI. Men fem minuter senare, vid 20:40 fullkomligen flög jag ur soffan och med vatten rinnande längs med benen kunde vi konstatera att, om jag inte plötsligt blivit otroligt inkontinent (och druckit tusen liter vatten), så hade vattnet onekligen gått. På grund av att jag var förvånande snabb och smidig, lyckades jag rädda soffan helt från niagarafallet som forsade längs med mina ben. Tur det.

Kul grej, det där med vatten som går. Det hände inte när jag väntade sonen den store – då fick jag värkar på en gång. Nu gick vattnet men jag hade inga som helst tecken på värkar, förutom möjligen lite molande värk a´la mensont, om jag verkligen verkligen kände efter. Jag ringde till förlossningen och de bad mig komma in på en kontroll, men varnade för att jag troligtvis skulle få åka hem igen eftersom jag inte hade några värkar, på vilket jag svarade att jag räknade krasst med att få åka hem. Jag menar herre gud, min väska var ju fortfarande inte ens packad – fick rafsa ihop lite saker helt på måfå innan vi drog – utifall att. Hur som helst, jag hade inte varit med om vatten som går tidigare och trodde naivt nog att vattnet skulle gå, det skulle bli blött en gång och sedan skulle det hålla sig torrt och fint mellan benen på väg till förlossningen och barnvakten. Jo men tjenare.

Jag tror jag hann räkna till fyra, kanske fem syndafloder innan vi kom till förlossningen. Bjöd på mycket snygg show mitt i Huddinge C när vi skulle lämna sonen den äldre hos mormor – vattnet forsade, jag försökte knipa (lönlöst), sonen och sambon dog av skratt och jag fick låna med mig två par mjukisbyxor från mamma för att ha ombyte. Så tänk på det om ni ska bort i närheten av BF-datum – ta med er extra byxor, just do it! Eventuellt även vuxenblöjor, för en vanlig Always Ultra i trosorna gjorde fan ingen som helst skillnad.

Väl på förlossningen klämdes det en del på min mage, ett ultraljud till gjordes för att dubbelkolla att han fortfarande låg med huvudet nedåt (med andra ord – de kunde inte heller känna skillnad på Batmans huvud och rumpa), min binda kollades för att se vad det var för färg på vattnet (man ba, jaha, ni vill liksom att jag bara ska dra ned trosorna och visa bindan alltså? – och ja, det var precis det de ville). Vattnet var klart, barnmorskan gick och snackade med läkaren, jag gick på toa och kunde konstatera att vattnet blivit gult, vilket jag inte tänkte så mycket mer på förrän barnmorskan kom tillbaka och sa att vi kunde åka hem men bad mig hålla koll på färgen på vattnet, för om det blev rött, brunt eller gult skulle vi komma tillbaka. Så när jag sa att det precis hade blivit gult, så bestämde de sig ganska snabbt för att lägga in mig och sätta igång mig – gult vatten lika med bajs, bajs i vattnet lika med potentiellt icke-bra grej för bebisen. Bajs i vattnet visade sig också vara potentiellt icke-bra grej för mamman heller, då det mycket väl kan ha varit orsaken till den infektion i livmodern som jag fick en vecka senare.

En hinnsvepning senare (aj!) skrevs vi in på förlossningen 00:20 och 01:34 satte de igång mig med dropp. Sedan plockade jag och sambon fram datorn och kollade på ett avsnitt av Plus och kände oss hemskt upplysta. Att jag låg och halvled genom värkarna gjorde inte så mycket, för jag menar det där gänget på SVT är himla pedagogiska och förklarar så bra att man fattar allt trots att man är mitt uppe i en förlossning. Pluspoäng till Plus för det!

Värkarna kom igång och ökade i ganska schysst takt och även om de så klart gjorde ont tänkte jag att det blir nog värre. Strax efter 4 bad jag om epidural som sattes strax innan 5 och där emellan, eller om det var innan, sattes det CTG på Batmans huvud för att hålla koll på honom på grund av poopet i vattnet. Vid halv 6 på morgonen visade CTG:et en nedgång av hjärtfrekvensen och en läkare skulle just till att ta laktat (alltså kolla mjölksyran genom att sticka Batman i huvudet eller något – jag var inte helt med här, detta har jag läst mig till i journalen) när min barnmorska tyckte att jag nog skulle ta och krysta istället. Här hade jag säkert kunnat bli orolig, om det inte vore för att de använde en massa medicinska termer just då så att jag faktiskt inte riktigt visste varför den där unga läkare stod där bredvid redo att sticka saker i min sons huvud. Men eftersom jag är lydig så krystade jag istället, under milda protester – jag väntade ju fortfarande på de riktigt helvetiska värkarna. Klockan 05:46 började jag att krysta, står det i journalen och Eddie föddes 05:57 – plopp sa det liksom bara. Eller njae, det säger ju liksom aldrig riktigt plopp när en unge ska ut, men jämfört med min första förlossning kändes denna så sjukt snabb och smidig, bajsvatten och en dalande hjärtfrekvens till trots.

Hade en helt fantastisk barnmorska som hette Therese och en lika underbar undersköterska. Ni vet hur man önskar att man ska klicka med folket som ska stå och stoppa in sina händer i ens sköte flera gånger och ta emot ens bebis, det gjorde vi. Vi klickade massor. Jag ville bli bästis med dem och aldrig tappa kontakten. Så sitter man här tre veckor senare och bara: hmm, vad var det undersköterskan hette nu igen. Det är tacken när man står där och torkar blod och fostervatten och eventuellt bajs… hon i sängen minns inte ens ditt namn. Förlåt!

Ja, och sedan då? Sedan låg vi kvar på förlossningen till strax innan 17, då vi äntligen fick ett rum uppe på BB och en mycket mycket ivrig och nyfiken storebror ÄNTLIGEN fick komma upp och hälsa på. Han hade ju liksom väntat sedan kvällen innan (när vi skulle åka till förlossningen tyckte han att han kunde vänta hemma, vi ba: eh, näe, du ska till mormor!). Amningen, som jag var helt säker på inte skulle funka, funkade på en gång. Eddie fick bra betyg av läkarna och den 1 december for vi hem kring lunchtid. Och sedan dess? Ja, sedan dess har vi inte sovit så mycket, men ändå haft det himla mysigt och bra och, ja ni vet, bebisbubbligt liksom.


Nyförlöst Katta Kvack

Nykläckt E
Förlossningen i siffror:
20:40 – vattnet gick
00:20 – skrevs in
01:34 – dropp sattes
3000 – antal gånger jag skrek att jag skulle skita på mig (vilket jag inte gjorde… bara så att ni vet)
3 – antal gånger jag kräktes
3 – antal personer jag kräktes framför – kändes väldigt tonårsfylleaktigt
25 – cirka antal gånger jag förtjust berättade att mina ben kändes som när man druckit öl när epiduralen började verka
1 – antal perfekt unge som jag födde
1 – antal perfekt sambo som var med och peppade och stöttade mig <3
2 - antalet barn jag har nu. Crazy!

Jag heter Katarina och bor i en söderförort till Stockholm tillsammans med min sambo och våra två barn (12 år och 1 år). I början av september ska jag tydligen bli trebarnsmamma. SJUKT! Jag jobbar statligt, är ganska lat, gillar färgglada tatueringar, ost och öl. Du kan även följa mig på instagram: @kattakvack samt på min andra blogg: kattakvack.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.